Vill inte ha hjälp
Om den du vill hjälpa inte ber om hjälp, kan det vara bra att gå lite varsamt fram. Det är lätt hänt att man som anhörig i sin förtvivlan tar till tjat och hot för att få sin närstående att sluta spela. Ibland kan man behöva ta ett steg tillbaka och fokusera på det som fungerar.
Kommunikation som uppmuntrar och leder till samarbete
Kommunikationen och relationen kan ofta bli bättre om man försöker uppmärksamma sådant som är bra och som man vill se mer av.
I början kan det kännas onaturligt att fokusera på det som är bra i stället för det man är mest oroad över. Men det brukar kunna ge positiva förändringar. Både för relationen och för att det kan minska ett eventuellt motstånd till förändring hos den som spelar.
Ett bra sätt att ge en annan människa konstruktiv kritik på är genom att använda sig av så kallade jag-budskap. Det betyder att man beskriver sina egna tankar, känslor och behov i stället för att kritisera den andras fel och brister. Om du vill ta upp en händelse som påverkat dig negativt, beskriv då händelsen på ett sakligt sätt och hur den fick dig att känna. Föreslå en önskad förändring och uppmuntra till den. Tanken är att samtalen då inte blir kritiska utan snarare uppmuntrande.
Det skulle kunna se ut så här: ”När vi skulle betala räkningarna så fick jag betala alla. Det gjorde mig arg och ledsen. Jag skulle vilja att du hjälpte till att betala dem. Om du har svårt att sköta ekonomin, hjälper jag gärna till. Det skulle vara roligt att till exempel spara till en resa tillsammans.”
Genom att prata om sina egna tankar, känslor och behov så angriper man inte den andras självkänsla. Det kan göra det lättare för den andra att lyssna och ta till sig det du vill säga.
Uppmuntra spelfria aktiviteter
Ibland kan det hjälpa är att försöka få personen som spelar att känna sig bra efter att ha gjort något annat än att spela.
Att bli uppmärksammad och få beröm upplevs som positivt och behagligt för de allra flesta av oss. Det kan ibland vara så enkelt som att ta en fika eller promenad tillsammans. Det kan både vara positivt för relationen och bidra till att den som spelar förknippar spelfrihet med något positivt, som ”lönar sig”.
Gränssättning kan skydda dig, och motivera till mindre spelande
Som anhörig kan man behöva sätta gränser, även om det kan kännas svårt. Dels för att stötta den som spelar till att förändra sitt beteende, dels för att skydda och ta hand om sig själv.
Det är vanligt att man som anhörig på olika sätt blir inblandad i spelproblematiken. Det kan till exempel handla om att man lånar ut pengar eller ljuger för personer i sin närhet för att dölja spelproblemen.
Det är inte konstigt att man som anhörig ibland vänder ut och in på sig själv för att försöka hjälpa den som spelar ur svårigheter. Men ibland leder det till det motsatta. Om man tar bort eller minimerar de negativa konsekvenserna av spelandet ökar man ofta personens möjligheter till att fortsätta spela. De negativa konsekvenserna av spelandet kan bli viktiga anledningar till att vilja förändra sina spelvanor.
När man börjar sätta gränser kan man få motreaktioner från den som spelar som gör att man lätt ger efter. Men på sikt sker ofta en förbättring om man orkar hålla fast vid det man tycker är en viktig och riktig gräns.
Om du till exempel lånar ut pengar innebär det att personen som spelar kan fortsätta med det negativa beteendet. Om du väljer att inte låna ut pengar kommer personen som spelar kanske bli besviken. Samtidigt kan den långsiktiga konsekvensen bli att personen måste börja ta ansvar för sina handlingar och i förlängningen förhoppningsvis spela mindre.